Hela augusti satt jag ensam på mitt rum och skrev på min forskningsrapport. Det kändes obekvämt och konstigt. Trodde först att jag hade en ”semestern är över och det är ett helt år till nästa – depression” men insåg sedan att det var något annat. Det var alldeles för tyst och folktomt i korridorerna. Mina kolleger jobbade på för fullt i sina rum men inga studenter stod och köade utanför expeditionen eller drev omkring på jakt efter lektionssalar. Inte en enda student satt i min soffa för att få hjälp med examensarbetet eller fråga om hemtentan. Jag hade inga hemuppgifter som måste rättas, inga mail som måste besvaras, inga föreläsningar som måste förberedas. Terminen hade inte börjat och det var helt studenttomt. Tomt, tyst och tråkigt.
Kom på att jag reagerar precis likadant varje år. Jag längtar efter att terminen ska ta slut så att lugnet kan sänka sig både i korridorerna och i min almanacka. För då ska jag ta itu med alla de där sakerna som blivit liggande eftersom de inte är superakuta. Jag ska rensa ut alla mina gamla dåliga samveten ur högarna på skrivbordet, jag ska läsa allt jag inte hunnit och jag ska skriva alla de där smarta artiklarna som jag inte heller hunnit med. Sedan när det händer är det inte alls så där lugnt, skönt som jag föreställde mig utan bara tråkigt.
Det var precis likadant när jag jobbade på banken. Varje år såg jag fram emot de där lite lugnare perioderna när jag äntligen skulle kunna ta tag i allt som jag inte hann ta tag i för att det hände en massa akuta saker hela tiden. Men sedan om det någon gång blev lite lugnare var det så tråkigt att jag bara ville att allt skulle dra igång igen.
Är jag knäpp? Eller jobbar jag bara bättre när det är tempo runt omkring mig? När jag har massor av deadlines som jag hela tiden nästan missar? När jag aldrig hinner ända ner till botten i högarna och alltid är lite stressad över allt jag också borde hunnit?
Det låter helt klart som om jag är knäpp.