Har just läst ännu en artikel som jämför Håkan Juholts hyressvindel med Mona Sahlins, inte på något sätt brottsliga, kontokortsanvändning. Förstår inte riktigt varför. Den ena fyller i en blankett så fel att han tjänar över 100 000 kronor, medan den andra använder jobbkontokortet på ett då helt tillåtet sätt och inte tjänar ett öre på kuppen. Och visst var det slarvigt av Mona Sahlin att inte betala räkningar i tid och att få parkeringsböter. Men det är faktiskt inte ett brott. Så hur kan Juholts och Sahlins agerande bli nästan samma sak i både massmedia och fikarumsdiskussioner?
Jag tror att det beror på våra föreställningar om män och chefer. De flesta chefer är män. När det gäller riktigt höga chefer, typ partiledare eller börsbolags VD, är nästan alla män. Så ser det ut överallt i hela världen och så har det alltid sett ut. Det är det som är det normala för oss.
En socialdemokratisk partiledare som är man och dessutom vit, heterosexuell, med viss arbetarbakgrund och mustasch gör oss trygga. Han ser ut precis så som vi förväntar oss att en socialdemokratisk partiledare ska se ut.
Om partiledaren istället är en kvinna, en homosexuell man eller en man med utomeuropeisk bakgrund blir vi mer osäkra. Det stämmer inte med våra föreställningar.
Forskning visar att den där osäkerheten innebär att vi dömer hårdare. Vi letar efter fel eftersom vi förväntar oss att vi ska hitta dem. Även ett väldigt litet fel bekräftar det vi hela tiden trodde: hon eller han var inte tillräckligt kompetent. Det är inte heller bara den enskilda chef som gjort fel som döms. Är det en kvinna som gjort fel tänker vi att kvinnor nog inte klarar av att vara partiledare. Är det en homosexuell man tror vi istället att homosexuella män inte är tillräckligt kompetenta. Vi tar felet som intäkt för att hela den grupp chefen representerar inte duger.
De chefer som ser ut som vi förväntar oss kan vi istället förlåta väldigt mycket, visar samma forskningsstudier. Vi utgår ifrån att de är kompetenta och gör rätt så vi letar inte efter fel. Och om de trots allt gör fel tolkar vi det som undantag. De chefer som ser ut som vi förväntar oss ser vi inte som representanter för en grupp utan som individer och individer både kan och får göra fel. Inte hur mycket fel som helst men betydligt fler än de som ser ”fel” ut.
Så Håkan Juholt ska nog vara glad för att han är en vit, heterosexuell man med mustasch – annars hade han nog inte varit partiledare längre.
